Vad ska man tro?
Sitter här med en försenad mens, skulle enligt min app haft den i söndags. Den brukar komma ganska så exakt på dagen men en gång dröjde det fem dagar innan det satte igång. Tro sjutton att man är hoppfull då!
Har både idag och igår tyckt mig känna mensvärk men jag har nog inbillat mig. Vågar inte hoppas men det gör jag ju såklart ändå. När jag tom börjar räkna beräknad födsel, då har det gått för långt...men där är jag nu.. :(
Hade jag haft ett gravtest hemma hade jag gjort det nu, för att slippa fundera. Har ändå på känn att den kommer att komma imorgon, hoppas att jag inte blir alltför knäckt bara. Har beställt test på billigatester.nu och de brukar vara snabba på att leverera så får jag net mensen imorgon får jag nog ändå testen så att jag kan lugna mina nerver en smula. Den här tiden på månaden är ju alltid så jobbig, upp och ner! Hoppfull för att sedan het plötsligt bli jättebesviken. Som om någon tagit hål i en ballong eller något.
Har både idag och igår tyckt mig känna mensvärk men jag har nog inbillat mig. Vågar inte hoppas men det gör jag ju såklart ändå. När jag tom börjar räkna beräknad födsel, då har det gått för långt...men där är jag nu.. :(
Hade jag haft ett gravtest hemma hade jag gjort det nu, för att slippa fundera. Har ändå på känn att den kommer att komma imorgon, hoppas att jag inte blir alltför knäckt bara. Har beställt test på billigatester.nu och de brukar vara snabba på att leverera så får jag net mensen imorgon får jag nog ändå testen så att jag kan lugna mina nerver en smula. Den här tiden på månaden är ju alltid så jobbig, upp och ner! Hoppfull för att sedan het plötsligt bli jättebesviken. Som om någon tagit hål i en ballong eller något.
Skit igen
När jag skrev sist väntade jag på mensen.. Den kom dagen efter en nära vän berättade att hon var gravid. Bra timing för mitt humör? Inte direkt. Grät i flera timmar och var riktigt nere! Vill ju så mycket! Fast att jag knappt vågade hoppas på utebliven mens så gör jag ju det undermedvetet.det går liksom inte att låta bli när det enda man tänker på är att få ett litet hjärtebarn.
Har träffat min väninna några ggr sedan dess och det har blivit en del ofrivilligt barn/graviditetsprat. Fick då en stor klump i magen och ville egentligen skrika: JAG VILL INTE VETA men vill heller inte såra henne, de väntade ju efter ett barn också. orkar inte höra om mammakläder, om hur stort barnet är nu eller lm deras barnkammre. det var ju jag som skulle berätta sånt för henne. Klart att jag är jätteglad för deras skull men det blir otroligt jobbigt för mig. Får se hur mycket mer jag orkar, får väl säga ifrån om hon inte märker hur dåligt jag mår av det. Svåra sånt där...
makens penicillinkur är över och vi väntar nu på att han ska få göra ett nytt test om ca 4 veckor. Fyra LÅNGA veckor kan jag tillägga! Hoppas att provet visar att spermierna blivit fler, om inte är det ev aktuellt med IVF. IVF är jag i dagsläget lite främmande till, är ju helt insatt på att det är klart att vi ska kunna få barn på egen hand. Tydligen ska det göra förbenat ont också! Å andra sidan så kanske det går fortare så? Och det är ju en hjälp att få.
Får som sagt avvakta i ca en månad till och då hoppas på att det hela går fort utan för långa väntetider. Under tiden får vi bita ihop och hoppas att inte för många tårar spills under tiden. Tänker hela tiden att det är orättvist, man ser ju kompisar på facebook hela tiden som berättar att de väntar smått. men vi då? vi har ju varit ett par så länge, har ett toppenbra förhållande, bra jobb och ett fint hus. och så ska folk som knappt vill ha barn, eller inte ens kan ta hand om ett barn, få medans vi är utan. varför?? Det tar på krafterna detta kan jag meddela. Skulle vilja ha någon att prata med, i samma situation. Men det är ju lättare sagt än gjort!
