Vad ska man tro?
Sitter här med en försenad mens, skulle enligt min app haft den i söndags. Den brukar komma ganska så exakt på dagen men en gång dröjde det fem dagar innan det satte igång. Tro sjutton att man är hoppfull då!
Har både idag och igår tyckt mig känna mensvärk men jag har nog inbillat mig. Vågar inte hoppas men det gör jag ju såklart ändå. När jag tom börjar räkna beräknad födsel, då har det gått för långt...men där är jag nu.. :(
Hade jag haft ett gravtest hemma hade jag gjort det nu, för att slippa fundera. Har ändå på känn att den kommer att komma imorgon, hoppas att jag inte blir alltför knäckt bara. Har beställt test på billigatester.nu och de brukar vara snabba på att leverera så får jag net mensen imorgon får jag nog ändå testen så att jag kan lugna mina nerver en smula. Den här tiden på månaden är ju alltid så jobbig, upp och ner! Hoppfull för att sedan het plötsligt bli jättebesviken. Som om någon tagit hål i en ballong eller något.
Har både idag och igår tyckt mig känna mensvärk men jag har nog inbillat mig. Vågar inte hoppas men det gör jag ju såklart ändå. När jag tom börjar räkna beräknad födsel, då har det gått för långt...men där är jag nu.. :(
Hade jag haft ett gravtest hemma hade jag gjort det nu, för att slippa fundera. Har ändå på känn att den kommer att komma imorgon, hoppas att jag inte blir alltför knäckt bara. Har beställt test på billigatester.nu och de brukar vara snabba på att leverera så får jag net mensen imorgon får jag nog ändå testen så att jag kan lugna mina nerver en smula. Den här tiden på månaden är ju alltid så jobbig, upp och ner! Hoppfull för att sedan het plötsligt bli jättebesviken. Som om någon tagit hål i en ballong eller något.
Skit igen
När jag skrev sist väntade jag på mensen.. Den kom dagen efter en nära vän berättade att hon var gravid. Bra timing för mitt humör? Inte direkt. Grät i flera timmar och var riktigt nere! Vill ju så mycket! Fast att jag knappt vågade hoppas på utebliven mens så gör jag ju det undermedvetet.det går liksom inte att låta bli när det enda man tänker på är att få ett litet hjärtebarn.
Har träffat min väninna några ggr sedan dess och det har blivit en del ofrivilligt barn/graviditetsprat. Fick då en stor klump i magen och ville egentligen skrika: JAG VILL INTE VETA men vill heller inte såra henne, de väntade ju efter ett barn också. orkar inte höra om mammakläder, om hur stort barnet är nu eller lm deras barnkammre. det var ju jag som skulle berätta sånt för henne. Klart att jag är jätteglad för deras skull men det blir otroligt jobbigt för mig. Får se hur mycket mer jag orkar, får väl säga ifrån om hon inte märker hur dåligt jag mår av det. Svåra sånt där...
makens penicillinkur är över och vi väntar nu på att han ska få göra ett nytt test om ca 4 veckor. Fyra LÅNGA veckor kan jag tillägga! Hoppas att provet visar att spermierna blivit fler, om inte är det ev aktuellt med IVF. IVF är jag i dagsläget lite främmande till, är ju helt insatt på att det är klart att vi ska kunna få barn på egen hand. Tydligen ska det göra förbenat ont också! Å andra sidan så kanske det går fortare så? Och det är ju en hjälp att få.
Får som sagt avvakta i ca en månad till och då hoppas på att det hela går fort utan för långa väntetider. Under tiden får vi bita ihop och hoppas att inte för många tårar spills under tiden. Tänker hela tiden att det är orättvist, man ser ju kompisar på facebook hela tiden som berättar att de väntar smått. men vi då? vi har ju varit ett par så länge, har ett toppenbra förhållande, bra jobb och ett fint hus. och så ska folk som knappt vill ha barn, eller inte ens kan ta hand om ett barn, få medans vi är utan. varför?? Det tar på krafterna detta kan jag meddela. Skulle vilja ha någon att prata med, i samma situation. Men det är ju lättare sagt än gjort!
Framåt? Bakåt?
Jaa.. Var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har jag gjort ytterligare ett blodprov och vi har även fått svar på makens spermaprov. Det visade sig att maken har lätt nedsatt antal spermier och att han har en inflammation i prostatan. Om det är detta som gör att det hittills har varit svårt för oss att bli gravida vet vi inte, men det skulle kunna vara så.
Han har fått penicillin att äta i en månad och sedan är det dags för ett nytt prov. Får se vad som händer då. För min del är nästa steg en gynundersökning medultraljud har jag för mig. Ärligt talad är det lite snurrigt allt det här...
När det gäller vikten så händer det inte så mycket mer på den fronten för tillfället. Just därför skrev jag in mig på Viktväktarna. Tanken är att göra allt online, tror att det passar mig bra! Behöver verkligen bli motiverad! Att få ett barn både ju vara nog så motiverande men jag får inte till det! Faller dit hela tiden, frestelser.. Men hoppas på ett annat tänk nu när jag måste skriva upp vad jag äter och hur mycket jag tränar. Och på tal om träning, nu har jag fått ont i halsen, så typiskt! Får se hur detta artar sig, blir dte inte bättre får det bli promenad imorgon. Eller kanske en tur till gymmet för att köra lite crosstrainer bara?
Ska idag ha mensen och känner än ingenting. De senaste gångerna har den kommit tidigare än beräknat men inte denna gången. Är livrädd för att hoppas på att den inte kommer men det är svårt att låta bli. Vill ju så gärna! Ska försöka att tänka på något annat!
Som sagt, går det framåt eller bakåt? Upp eller ner? SVårt att säga.. Önskar att det hade gått mer framåt än detta i alla fall!
Han har fått penicillin att äta i en månad och sedan är det dags för ett nytt prov. Får se vad som händer då. För min del är nästa steg en gynundersökning medultraljud har jag för mig. Ärligt talad är det lite snurrigt allt det här...
När det gäller vikten så händer det inte så mycket mer på den fronten för tillfället. Just därför skrev jag in mig på Viktväktarna. Tanken är att göra allt online, tror att det passar mig bra! Behöver verkligen bli motiverad! Att få ett barn både ju vara nog så motiverande men jag får inte till det! Faller dit hela tiden, frestelser.. Men hoppas på ett annat tänk nu när jag måste skriva upp vad jag äter och hur mycket jag tränar. Och på tal om träning, nu har jag fått ont i halsen, så typiskt! Får se hur detta artar sig, blir dte inte bättre får det bli promenad imorgon. Eller kanske en tur till gymmet för att köra lite crosstrainer bara?
Ska idag ha mensen och känner än ingenting. De senaste gångerna har den kommit tidigare än beräknat men inte denna gången. Är livrädd för att hoppas på att den inte kommer men det är svårt att låta bli. Vill ju så gärna! Ska försöka att tänka på något annat!
Som sagt, går det framåt eller bakåt? Upp eller ner? SVårt att säga.. Önskar att det hade gått mer framåt än detta i alla fall!
Steget är taget
Jo, nu är det första steget tagit, jag och min man har idag varit långsynt för det första besöket för fertilitetsutredningen... Det var med dubbla känslor vi gick därifrån, det var skönt att ha tagit tag i det men vi vet ju inte alls vad som väntar och det känns ju lite läskigt, minst sagt. vill vi ha svar på varför vi inte blivit gravida än?
vi träffade i alla fall en väldigt trevlig sköterska som tog blodprov, urinprov och blodtryck. Hon hade nog träffat många i vår sits för hon var väldigt bra att prata med. Hon förstod precis hur vi kände och satte ord på många av våra känslor. Det kändes lugnande...
nästa steg i utredningen blir att maken ska lämna spermieprov och får vi inget samtal från dem inom två veckor är provet bra och då ska vi till en läkare för gynundersökning och ultraljud. Får vi inget svar därifrån blir vi hänvisade till ett större sjukhus i den stora staden en timma från oss. Hoppas på att slippa det.
många känslor väcks till liv, borde vi känna oss lugna nu när vi tagit steget eller är det NU vi ska börja oroa oss för vad vi kommer att få reda på? Väldigt ofta nu för tiden slås jag av tanken att det är så ORÄTTVIST allt detta. Här ska vi, som har varit ett par så länge, med ordnad ekonomi, bra bostad och ett kärleksfullt förhållande behöva kämpa så, medan en del andra, som INTE är värda ett barn, blir gravida på löpande band?
De jag har pratat med om detta (vilket är ganska få) säger åt oss att "ta det lugnt", "det kommer när det kommer" men hur lätt är det att lyssna på det? Jag vill ju bra barn NU, gärna igår! Har hört många som gett upp/fått annat att tänka på som blivit gravida när de släppt tanken. Men hur gör man för att släppa tanken? Den gör sig ju påmind hela tiden?
Uppdaterar er
Det var visst ett tag sedan jag skrev sist och det har hänt lite sedan dess. Tyvärr inte så mycket med vikten... Än..
Har skaffat kort på Friskis & Svettis och vait där lite då och då. Åkte på ju på en långvarig förkylning vilket förstörde det hela lite. Har fastat för ett danspass där och det är verkligen jättekul! Klockan går så snabbt och man får upp ett lagom flås, längtar redan tills nästa pass!
En annan sak som har hänt är att jag varit i kontakt med gyn på sjukhuset här i stan för ferlitetsutredning. Först fick jag svara på en massa frågor kring min och min mans hälsa och sedan fick vi boka tid för ett första besök på sjukhuset.. Idag är dagen då vi ska dit! Lite nervös är jag allt, och mannen verkar också vara lite pirrig för han har googlat och pratat mycket om det det sista. Men det känns skönt att ha tagit steget. På något sätt känns det som att vi är steget närmare en liten bebis men man vet ju aldrig riktigt. Att vi inte skulle kunna få barn är otänkbart men visst finns risken... Den tanken slår jag ifrån mig snabbt. Min man däremot verkar tänka mer på det, han har flera gånger sagt att han tror att felet ligger hos honom. Dessutom är han rädd att jag ska lämna honom om det kommer fram att det är just hans små simmare som är problemet. Något jag självklart kommer att göra! Inte... :)
Så lite senare idag är det dags, håll tummarna för oss!
Barnlängtan
Som sagt så är målet med min viktnedgång att få ett plus på graviditetstestet. Detta är något vi längtat efter i flera år.
Vi har försökt ganska så aktivit i två år men vi har inte skyddat oss på kanske fyra år. Från början tänkte vi mest "det blir när det blir" men nu tänker jag på det vareviga dag. Tänk att man i flera år LÄNGTADE efter mensen, att man var OROLIG över att bli gravid. Nu är det tvärtom, nu är det BESVIKELSE varje gång man känner den där molande värken den där tiden i månaden. Fy fan!
Låter hemsk nu men jag blir knappt glad när vännerna berättar att de väntar smått, jag blir bara galet avundsjuk och ledsen och ställer mig frågan "när är det vår tur"? Klart att jag blir glad för vännernas skull men det är inte på samma sätt.
Det är barn och gravidmagar ÖVERALLT.. På TV, på affären, på jobbet och verkligen överallt.
Tycker att vi försöka på alla möjliga sätt, missionären, legat med kudde under rumpan bla bla bla..
Har nu det sista funderat på att söka hjälp, något måste ju vara galet eftersom det inte tagit sig än. Anledningen att vi inte gjort det tidigare är antagligen känslan av att jag är för överviktig för att få hjälp. Är rädd för att få svaret att jag måste gå ner i vikt innan jag kan söka hjälp så då har jag tänkt att gå ner i vikt före dess. Men tiden går ju och har jag inte lyckats med det än.. Har hört att det dessutom ska vara långa köer så det kanske är lika bra att kontakta dem nu och försöka gå ner samtidigt. Kanske blir det ytterligare en sporre??
Kram från en uppgiven jag...
Första inlägget
Har sedan tidigare en annan blogg men i den bloggen vill jag inte riktigt skriva om det jag tänkt skriva här. Detta är inget jag vill dela med alla jag känner men jag vill gärna ha kommentarer och feedback. Tanken är att jag ska vara anonym men ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt hur säker man kan vara på det när man bloggar. Hoppas att det fungerar.
Det jag tänkt att skriva om är min resa från överviktig tjej strax under 100kg som längtar en massa efter ett litet barn. Vi har försökt att få barn ett bra tag nu och jag börjar ana att probemet att bli gravid hör ihop med min vikt. Jag MÅSTE alltså gå ner i vikt. Om det beror på vikten eller inte vet jag ju inte med säkerhet men självklart vill jag inte väga såhär mycket så det är mycket. Har förhoppningar att denna bloggen kan bli en liten sporre!
Vill gärna komma i kontakt med andra tjejer som är i samma sits, som vill gå ner i vikt! Kanske kan vi hjälpas åt på en resa mot ett hälsosammare liv?
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
