Steget är taget
Jo, nu är det första steget tagit, jag och min man har idag varit långsynt för det första besöket för fertilitetsutredningen... Det var med dubbla känslor vi gick därifrån, det var skönt att ha tagit tag i det men vi vet ju inte alls vad som väntar och det känns ju lite läskigt, minst sagt. vill vi ha svar på varför vi inte blivit gravida än?
vi träffade i alla fall en väldigt trevlig sköterska som tog blodprov, urinprov och blodtryck. Hon hade nog träffat många i vår sits för hon var väldigt bra att prata med. Hon förstod precis hur vi kände och satte ord på många av våra känslor. Det kändes lugnande...
nästa steg i utredningen blir att maken ska lämna spermieprov och får vi inget samtal från dem inom två veckor är provet bra och då ska vi till en läkare för gynundersökning och ultraljud. Får vi inget svar därifrån blir vi hänvisade till ett större sjukhus i den stora staden en timma från oss. Hoppas på att slippa det.
många känslor väcks till liv, borde vi känna oss lugna nu när vi tagit steget eller är det NU vi ska börja oroa oss för vad vi kommer att få reda på? Väldigt ofta nu för tiden slås jag av tanken att det är så ORÄTTVIST allt detta. Här ska vi, som har varit ett par så länge, med ordnad ekonomi, bra bostad och ett kärleksfullt förhållande behöva kämpa så, medan en del andra, som INTE är värda ett barn, blir gravida på löpande band?
De jag har pratat med om detta (vilket är ganska få) säger åt oss att "ta det lugnt", "det kommer när det kommer" men hur lätt är det att lyssna på det? Jag vill ju bra barn NU, gärna igår! Har hört många som gett upp/fått annat att tänka på som blivit gravida när de släppt tanken. Men hur gör man för att släppa tanken? Den gör sig ju påmind hela tiden?
Kommentarer
Trackback
